Sanden virvlar upp runt de stampande fötterna som skapar en kollektiv rytm ihop med bergens svar. Han slår på trumman med samma färg som lera, likt handen som talar till den. Slår och ser hur systrar och bröder hoppar i armkrok. Längst ut i kanterna av halvmånen virvlar sjalarna samman och i bara någon sekund skapas en cirkel. Varje individ upplöstes i kanterna. Han hugger i luften men allting känns lika vasst, lika mjukt. Alla hennes ord låter främmande, hon växer utanför den planetära grammatiken. Nu finns inte längre de lärda och deras undersåtar. Alla språk är lika förbjudna, lika lovande. Aysa etanin zindigi kein. Fotspåren döljs av skymningen och allt som kommer finnas kvar är vibrationen av ett överlevande folk. Solens barn dansar efter månens pipa.