Jag minns fortfarande trapporna som alltid kvävde mina fötters motstånd. Tillät mig att segla över stegen för att åter landa i en varm kokong av barndom. Var gång stöveltrampen ekar vid porten växte trösklarna till murar och gardinerna tog piskans form. Vitrinskåp som svalde våra förbjudna ord. De som kunde utrota hela släktträd på minuter. Här är kvarlevorna av vår rustning. Huset vars konturer jag fortfarande ritar i luften. Ibland finner jag åter hennes nyanser i skiftningen av ett höstlöv eller det subtila språket hos ett ögonbryn. Jag äter upp staden med mina fingrar som likt känselspröt pulserar över torg som känns allt för stora eller små. Asfalt som abrupt bryter av mina stegs sånger. Näsblodet forsar ner när jag sniffat för många gånger. För ihärdig i mitt sökande efter vad jag lämnat kvar. Jag korsade salt och socker för att komma hit men ingenting smakar längre som hennes omfamning.