Det var fortfarande vår när de använde hans utsträckta armar som en hävstång för sina egna bevekelsegrunder. Slet isär skuldrorna så att solen träffade nyupptäckt hud. Ljudet passerade aldrig förbi gommen och det irriterade männen som drog ännu mer. Han låg senare med halva ansiktet djupt begravet i gegga, förgätmigej smälte sakta i ögonfransarnas mellanrum. Växte ut på andra sidan och kittlade den underjordiska rörelsens hårbottnar. I bäcken smakade man ännu livet, den som porlade precis intill hans spruckna trumhinna. Hans namn var allas våra namn sa de under demonstrationen medan tårgasen fäste sig över kroppen och sommaren kom.