PARTITUR FÖR FYRA SKULPTURER 

Utan ord finns ingen mening. 

”Vad sa du?”

”Inget.” 32 fortsätter att hålla sina ögon stängda. 

”Minnets förlust,” viskar 32 för sig själv. 

Omkring dem går bleke i luften nu när Rosenlagarna slagit ut igen. Ingen vet om man är vän eller fiende. Osäkerhet råder. 

55 lägger sig ner. Röken från 53’s cigarett sprider sig i luften. Blandas med horisonten. Det gula, korniga ljuset som bara blir svagare för varje minut som går. Ljuset rinner ut likt sanden ur ett litet litet timglas. 

”Vi måste röra på oss.”

”Varför?”

”Det börjar bli mörkt,” säger 55 och tittar sig omkring. Allt den finner är en rostig bädd och en smutsig vit kudde. 

”Vi kan inte,” säger 53 och tar ännu ett bloss från cigaretten. Röken fäster sig i luften, hänger kvar ett tag som dimma. 

”Jag minns att det var vackert,” viskar 32. 

”Vi är fast här.” 53’s röst låter otålig. Den tar flera bloss innan den slänger cigaretten på marken.

”Minns du inte?”

”Nej,” svarar 55, ”Jag glömmer ju så lätt.”

”Du minns ingenting? Absolut inget?” frågar den igen. 

”Minnets förlust,” viskar 32 som fortfarande står med slutna ögon i vattnet.

24 lägger sig ner, vilar huvudet mot den vitmålade järnkudden. 

”Vad sa du?” frågar 55 till 32 och vänder sig om i den brunröda bädden. 

”Inget,” 32 står fortfarande med stängda ögon, hårt slutna som om den är rädd för något. Som om något ska komma och falla ner från himlen, vilken sekund som helst.

”Det var ju tråkigt att höra,” säger 53, cigaretten hänger som fastklistrad i mungipan. 

”Jag minns allt.”

Det blir en kväll. Det sista ljuset försvinner bakom hustaken, bort bakom bron och försvinner under horisonten. Mörkret lägger sig över dem. 

”Detta är vårt hem nu.” 

Det blir tyst mellan dem tills 55 frågar:

”Hade du velat gå tillbaka? Om du kunde?”

”Kanske. Men det här är mitt hem nu.”

53 med cigaretten i käften tittar på 54 som inte sagt något fram tills den stunden, som stått tyst och orörlig hela tiden. Inget uttryck pryder dess ansikte. Den står tom, men full av ord inpå huden. Den vackraste ansiktslösa. 

”Titta på den,” säger 53 till 55. ”Den kommer alltid stå där.”

53 rör sig närmare 55, deras ansikten möts en stund. 

”Vad gör den?”

”Jag tror den skriver.”

Mörkret faller kring dem, för varje sekund som går blir det bara tätare och tätare. Bleken försvinner ur luften. Ersätts av natten. Tills de står blinda ett tag. Under tystnad. I mörkret. 

På buskarna har rosorna slagit ut. De stora och saftiga. Lagarna lyder:

Lämna aldrig platsen.

Var tyst.

Rör dig inte ur fläcken annars.

”Vi visste att det skulle komma,” säger 55 och drar sig undan från 53.

”Jag blir lika rädd varje gång,” 53 tänder en cigarett. Den lilla lågan lyser upp mörkret en kort stund innan den brinner ut (som en stjärna) till ett litet rött sår i kvällen.

”Det är inget att oroa sig för, det är mänskligt,” svarar 55.

”Vad är mänskligt?” frågar 53 och blåser ut rök i mörkret som ändå inte syns.

”Att känna. Om jag rör vid dig,” 53 lägger sig ner bredvid 55. 

55 rör vid 53.

Jag står fortfarande orörlig och ser på dem. 

”Ser du? Hur kändes det?”

”Jag vet inte... gör det igen.” 55 upprepar gesten, rör vid 53 igen. 53 stirrar upp mot nattaket av stjärnor som lyser i ovan. Och de båda ler. 

55 lägger händerna på bröstet. (Minnets förlust.)

”Hallå? Vad gör ni?” 32 står ute i vattnet med slutna ögon. 

”Gick ni eller?”

De båda stelnar till.

”Hallå?”

De båda statyerna skrattar, 53 sätter fingret för munnen som för att tysta allt omkring. 

”Hallå? Det är inte kul längre!”

53 smyger upp ur den rostiga bädden. Rör sig med blicken utmed strömmen. Sakta. 

”Trodde du vi övergivit dig?” 32 blir som stum av chock.

”Jag sa ju det till dig. Vi kan inte lämna platsen.”

I min orörlighet diktar jag upp en världen, en bok, en anteckning som fungerar som ett vittnesmål för världen: Och medan timmarna går - förvrängs världen. Upp blir ner och ner blir bakåt i tiden. Framåt går åt vänster och höger, ja, höger försvinner. Världen lutar sig på sin axel, bara en aning. Nästa dag står solen som högst på himlen. Den bränner vårt yttre. Skalen. Det vi har inuti blir bara som en liten skrumpen vindruva. En torkad frukt. Vårt inre förminskat under den hårda ytan. Hör du det? Hör du våra skräckslagna röster genom skalen? Utan ord finns ingen mening. Är det därför vi skriver? För att inte torka ut under skalen, huden som blivit så hård? Eller för att stå kvar, med fötterna stadigt i marken, skriver vi för att inte flyta iväg någonstans bland molnen? Försvinna. Utan att återuppstå. Bara orden är kvar. 

Hör oss. Alla de tiotusen stavelserna under huden. 

Livet fortsätter. Platsen rör sig inte. Vrider inte ens en meter. Om den gör det går det en centimeter i taget i takt med solen. Jag drömmer om att platsen, våra kroppar tillsammans gör upp som ett solur, som med enbart sina skuggor visar tiden över plattorna på torget. 

Vattnet rinner. Vi står kvar där. Rörliga en stund. Några timmar om dagen. Sedan när mörkret sluter sig kring oss, återgår vi till tystnad. Till stillhet och en grå slocknad vilja. 

Hör oss. Våra kroppar, våra kroppar fortfarande varma från ljuset. Vi är på platsen. Här. Vi tillhör marken.

Vi finns här. 

Alla orden så nära. Stavelserna. Meningarna precis under huden. Minnets förlust. 

Minnesförlust. Inte ens solen kan sudda ut våra röster. Lagarna lyder:

Stå kvar.

Bli still.

Andas inte.